Sasette

Vid den här tiden på året brukar familjen börja fråga vad man önskar sig i julklapp. Jag älskar julen, men tycker att jag är så gammal att jag inte behöver några klappar. Det räcker med god mat och trevligt sällskap. Brukar därför inte säga något specifikt som jag önskar mig.

Får dock alltid fina klappar från mina föräldrar och svärföräldrar. I år har vi redan fått julklapp av mina föräldrar. Fick ett köksbord som vi gått och suktat efter en tid. Älskar er… det vet ni! <3

I år har jag dock någonting på min önskelista, som jag ska köpa till mig själv i julklapp efter julafton… Hoppas på mellandagsrea =)

Jag vill ha en Electrolux EKF7000. Verkar brygga bra och har smarta funktioner…

Väldesignad och intelligent kaffebryggare i rostfritt stål - Bäst i Test!

EKF7000 blev utnämnd till ”Bäst i test och mest prisvärd” av Testfakta i november 2009. Den fick högsta betyg i bryggning och varmhållning!

Kaffebryggaren brygger alltid snabbt och med rätt temperatur, vilket ger det absolut godaste kaffet. Den har dessutom en praktisk timerfunktion, så att du kan ställa in vilken tid du vill att ditt kaffe ska bryggas på morgonen. Vakna till doften av nybryggt kaffe varje dag!

Bryggaren har även aromafunktion som ser till att kaffet blir välsmakande även fast du bara brygger få koppar.

En antidroppventil tillåter dig att ta bort kannan under bryggning, utan att kaffet rinner ner på plattan. Plattan med non-stick-beläggning gör att kaffebryggaren är lätt att hålla ren.

Det är svårt att välja ut några få låtar... Det är många låtar som skulle passa in under de olika känslorna. Musik väcker minnen och det är ofta minnena istället för själva låten som gör att man lyssnar på den eller inte vill lyssna på den igen... Har valt ut några iaf...

FÖRBANNAD;

SUR;

LEDSEN;

Beror ju lite på vad man är ledsen över… Men här är ett exempel.

GLAD ;

Då kan man lyssna på allt… Men en låt, som jag inte tycker är bra, men som gör mig glad för att den väcker minnen är…

UTTRÅKAD;  

Ja vad lyssnar man på då? Har ni några förslag….

År 2001.

Jag gick första året på gymnasiet. Pluggade samhällsprogrammet med inriktning journalistik. Höll på med hästar och spelade handboll. Saknar ofta både handbollen och hästarna. Främst gemenskapen i laget och i stallet. Handbollen är jag för gammal för att återuppta, men hästarna har jag funderat på att ta upp igen. Det är främst en ekonomisk fråga… Jag har inte tid eller råd att ha en egen häst, utan det är främst ridlektioner jag tänkt på och det kostar en hel del.

Jag var singel, men umgicks med och var hopplöst förälskad i en kille som dumpade mig med orden ”Jag vill inte dra ner dig i min skit”. Han hade stora problem med sjukdom och familj. Såhär i efterhand är jag honom tacksam, men just då var det ruskigt tufft. Han var min första riktiga kärlek och trots att vi inte sa att vi var ihop, eller officiellt var ett par… så hade vi någonting. Det var någonting speciellt mellan oss. Svårt att sätta fingret på. Vissa människor har man någon koppling till bara.

Året är inte något som jag vill tillbaka till. Jag mådde under stor del av året riktigt risigt. Tror inte att så många märkte av det utåt… jag höll masken på dagtid och grät mig själv till sömns många kvällar.

Det är verkligen inte lätt att vara tonåring. Man står i ett vägskäl och försöker tackla saker vuxet, men har inte alla verktyg i verktygslådan för att lyckas med alla vuxenproblem.  Hoppas att jag minns hur det var den dagen Melwin står i de där vägkorsningarna, så att jag kan stötta och förstå.

Har du någonsin varit på en blind date?

Det här skedde när jag var 17 år gammal. Jag var tillsammans med min mamma och min moster på Kristinehamns garnison för att besöka min kusin som gjorde lumpen där. Jag följde naturligtvis mest med för att spana in alla snygga grabbar i uniform. Det kan jag inte sticka under stolen med. Hormonstinn tonåring som man var när det begav sig. =)

Fanns en hel del grabbar att titta lite extra på, men jag fastnade för en kille som stod och hjälpte min kusin att dela ut soppa. Att gå fram och säga hej till honom var jag för blyg för… Det var troligen mitt första misstag i raden av misstag. Dum som jag var, berättade jag för mamma att jag spanat in honom… och hon kunde inte hålla sig utan berättade för min kusin. Sen var bollen i rullning. Min kusin pratade med mig och sa att killen hade spanat in mig också…

Min kusin gav honom mitt mobilnummer och vi började skicka SMS fram och tillbaka till varandra. Sådär lagom gulliga små meddelanden med komplimanger kors och tvärs. Jag gick på moln och väntade på att telefonen skulle pipa.

Efter några veckor hade de permission och min kusin bjöd hem honom på fest. Minns den enorma nervositeten… haha. Tror att jag bytte kläder minst 20 ggr och bad en kompis att följa med som krycka. Hon kom dock sent och jag fick ändå knalla bort till festen ensam.

Alla satt i soffan när jag kom in i rummet. Mina ögon gick fram och tillbaka i rummet. Förbryllad såg jag till att haffa min kusin lite avsides och frågade vart han var. Jag hade inte sett den snygge killen jag skickat sms till. Var han försenad?

-         Men han sitter ju där i soffan… sa min kusin förvirrat.

Det tog nog bara en mikrosekund innan polletten trillade ner. I soffan satt en kille… men inte alls den killen som jag sett på regementet. Där satt en kille som inte alls var min typ. Jag skulle aldrig ha flirtat med honom… och nu hade jag gjort det i flera veckor. Ovetandes om att det var fel kille. Galet! Panik!

Nödlösning: Jag undvek honom hela kvällen och vi hördes aldrig av igen... haha… Tror att han förstod vinken, men såhär i efterhand så kan jag känna mig väldigt taskig.

 
5 dagar efter förlossning. Hänt en del med kroppen sen dess... Kul att se.

Vid en sådan här titel förväntar ni er väl något väldigt djupt och finurligt bakom valet av namn på bloggen. Ack så besvikna ni kommer att bli… haha.

Namnet Sasette är taget från Smurfarna. Det är inte så många som känner till smurfen Sasette, då hon bara medverkade i något avsnitt tror jag.  Hon är till skillnad från den andra kvinnliga smurfen inte alls lika tjejig. Sasette är en pojkflicka och är inte rädd för att visa grabbarna vart skåpet ska stå.

Jag ville från början ha ett namn på bloggen så att jag kunde vara och skriva anonymt bakom skärmen. Men ju längre tiden gick och ju fler av mina bekanta som hittade hit, så har anonymiteten inte längre någon betydelse. Jag skriver om mitt liv och mina tankar och det står jag för. Självklart finns det saker som man får maskera i det offentliga när man inte längre är anonym, men i de flesta fall skriver jag och berättar om det mesta. 

Sasette och jag har vissa likheter. Jag har olika sidor. Å ena sidan så är jag tjejen som gillar att fixa iordning sig och vara sådär typiskt stereotypt tjejig, men å andra sidan är jag samtidigt ganska grabbig ibland. Det var helt enkelt ett namn som var annorlunda, som jag tyckte att jag kunde relatera till och ett namn som jag kunde gömma mig bakom.

Det var inte mer intressant än så…

Hmm… Den här titeln är svår. Har ruskigt svårt att komma på något som ni inte skulle veta. Jag är i grund och botten en väldigt öppen och social människa. De flesta vet nog det som är värt att veta om mig.

Nu har jag grubblat och funderat hela dagen. Jag kan konstigt nog inte komma på en enda sak som är värd att skriva här som jag inte redan berättat om. Får se mig besegrad.

Nya tag imorgon med utmaningen...


Uppdatering! - En sak har jag nu kommit på, som jag inte direkt går och skryter om. Ända sedan filmen Fucking Åmål kom ut, så har jag undvikit att gå på A-brunnar...haha. Det blev, efter filmen, en grej bland kompisarna att inte gå på dem. Det där blev nog så inpräntat att jag än idag undviker att kliva på dem. Knasigt!

Det visste du nog inte om mig...

Att ha mål och delmål i vardagen och livet tror jag är otroligt viktigt. Det är betydelsefullt för att man, i det normalt så stressiga livet, ska kunna hålla kursen och blicka framåt. Det är klart att man kan ha mål som sträcker sig lång tid framåt, men det är i.a. f. för mig... svårt att hålla banan om målsnöret hänger för långt bort.

Om man gång på gång sätter för stora mål och misslyckas, så blir man besviken på sig själv. Ett klassiskt exempel är nyårslöftet. Jag avlägger aldrig nyårslöften längre, av den enkla anledningen att jag aldrig lyckas hålla löftet i ett helt år. Läste någonstans att det bara är ca 10% av alla människor som avlägger nyårslöften som lyckas hålla dem. Tycker därför att vi lovar varandra att vara schyssta mot oss själva och sätta realistiska mål och framförallt ge oss själva uppmuntran och belöning när vi nått målet eller delmålet.

Ett annat bra tips som jag anammat är att faktiskt sätta målen på pränt. Att lyfta upp dem i ljuset och berätta om dem. Kanske inte passar alla, men för mig blir det en extra sporre. Jag vet att andra vet att jag bestämt mig för något och vill inte behöva erkänna att jag inte lyckats.

Synliggöra målen är att möjliggöra dem.

Den här månaden har jag som ni vet gett mig själv löfte om att bli kvitt mitt hopplösa sockerberoende genom att låta bli att stoppa i mig fikabröd, glass, godis och annat onödigt. Det handlar inte om att jag ska lägga om min kost och ge mig in i någon diet utan socker a’la GI eller nåt. Socker i maten är inte mitt problem. Det är det jag stoppar i mig mellan måltiderna som är problemet. Det är det jag ska sluta med!

En dag i taget ska jag fokusera på… och om jag lyckas låta bli att stoppa i mig namnam under 30 dagar, så ska jag unna mig att köpa något jag vill ha men kanske inte tagit mig råd till.

Har du något mål för november månad?