Sasette

Jag har sett det på nära håll... Hur en sjukdom kan starta som någonting positivt och sedan gå över till att totalt styra ens liv. När jag jobbade i en ICAbutik för några år sedan, så kom en gammal klasskompis från högstadiet in i butiken. Jag hade inte sett henne på flera år och faktiskt inte tänkt så mycket på henne. Sorgligt att säga det, men jag la aldrig riktigt märke till henne under skoltiden. Hon var liksom alltid ute i periferin. Jag tror inte att någon la märke till henne.

Nu såg jag henne... men hon var bara ett skal av sitt forna jag. Hon var luden i ansiktet, ihopsjunkna kinder, påpäsad med alldeles för stora kläder. Först är då förstod jag... först då insåg jag att hon hela tiden mått dåligt. Varför ser man inte och bryr sig inte när man skulle behöva göra det?

Antagligen var jag för upptagen med att själv försöka passa in och vara sådär häftig som man ska vara på högstadiet. Jag var hyffsat poppis och hade pojkvän... hon mådde dåligt och kämpade ännu mer för att passa in.

Jag pratade med henne den dagen och flera andra dagar då hon kom in på affären. Hon köpte aldrig mer än ett äpple. Hon berättade att anledningen till att hon inte synts till, var för att hon åkt in och ut på olika ätstörningskliniker. Under högstadiet, sa hon, var hon bulimiker och dolde sina ätstörningar ganska bra på så vis. Nu kunde hon inte dölja det längre... hon hade varit nära att dö och var fortfarande på randen av liv eller död.

Hon promenerade... Varje gång jag såg henne ute på byn, så promenerade hon. Mitt liv fortsatte, men jag känner än idag, trots att jag vet att hon inte var arg på mig... att jag borde ha sett. Att jag borde ha sagt att jag såg att hon mådde dåligt.

Det är så mycket som man kan ångra... Jag vet att jag själv hade en massa i huvudet som snurrade då... Jag var bara ett barn och det var inte mitt jobb egentligen. Men vart var de vuxna i skolan och i samhället?

Jag vet inte vad som hände med min gamla klasskompis... Jag hoppas att det gick bra. Jag hoppas att hon fann kraften att bryta sig loss från monstret (sjukdomen) så som killen i dagens tidningsrubrik gjort.

Igår publicerades ett reportage om Jonathan Hedströms resa tillbaka från ätstörningar. Jag tycker visserligen att reportaget är dåligt skriven, men det är ett så viktigt ämne. Det är speciellt viktigt att det visar att inte bara tjejer drabbas. Därav tycker jag att det är dagens tidningsrubrik...