Dag 8- Ett pinsamt minne
Har du någonsin varit på en blind date?
Det här skedde när jag var 17 år gammal. Jag var tillsammans med min mamma och min moster på Kristinehamns garnison för att besöka min kusin som gjorde lumpen där. Jag följde naturligtvis mest med för att spana in alla snygga grabbar i uniform. Det kan jag inte sticka under stolen med. Hormonstinn tonåring som man var när det begav sig. =)
Fanns en hel del grabbar att titta lite extra på, men jag fastnade för en kille som stod och hjälpte min kusin att dela ut soppa. Att gå fram och säga hej till honom var jag för blyg för… Det var troligen mitt första misstag i raden av misstag. Dum som jag var, berättade jag för mamma att jag spanat in honom… och hon kunde inte hålla sig utan berättade för min kusin. Sen var bollen i rullning. Min kusin pratade med mig och sa att killen hade spanat in mig också…
Min kusin gav honom mitt mobilnummer och vi började skicka SMS fram och tillbaka till varandra. Sådär lagom gulliga små meddelanden med komplimanger kors och tvärs. Jag gick på moln och väntade på att telefonen skulle pipa.
Efter några veckor hade de permission och min kusin bjöd hem honom på fest. Minns den enorma nervositeten… haha. Tror att jag bytte kläder minst 20 ggr och bad en kompis att följa med som krycka. Hon kom dock sent och jag fick ändå knalla bort till festen ensam.
Alla satt i soffan när jag kom in i rummet. Mina ögon gick fram och tillbaka i rummet. Förbryllad såg jag till att haffa min kusin lite avsides och frågade vart han var. Jag hade inte sett den snygge killen jag skickat sms till. Var han försenad?
- Men han sitter ju där i soffan… sa min kusin förvirrat.
Det tog nog bara en mikrosekund innan polletten trillade ner. I soffan satt en kille… men inte alls den killen som jag sett på regementet. Där satt en kille som inte alls var min typ. Jag skulle aldrig ha flirtat med honom… och nu hade jag gjort det i flera veckor. Ovetandes om att det var fel kille. Galet! Panik!
Nödlösning: Jag undvek honom hela kvällen och vi hördes aldrig av igen... haha… Tror att han förstod vinken, men såhär i efterhand så kan jag känna mig väldigt taskig.
Tur att jag har sambo och barn numera… det där med att dejta kan bli tokigt. =)
