Sasette

Vill börja med att varna. Det här inlägget blev låååångt. Har du ingen lust att läsa, så är kortversionen att det blev igångsättning som slutade i akutsnitt, men att vi efter omständigheterna mår bra allihopa.



Som ni alla säkert redan vet, så ville inte unge herrn komma ut. Alla sa att han hade det så bra i magen och att allt såg bra ut. Jag själv blev allt mer deprimerad och i slutet kändes det nästan som att det aldrig skulle bli någon förlossning.

På torsdagen 29/9 hade vi ett besök hos BM för överburenhet. Vi hade båda hoppats på att få åka in till Akademiska för igångsättning direkt efter, men fick nöja oss med en tid följande dag. Snacka om att den dagen blev lång och nervös.

Fredag 30/9 var det alltså dags. Vi tog vårt pick och pack och begav oss till Akademiska för kontroll. Efter sedvanligt CTG, vaginal undersökning och blodprov (Mycket gör man för de små liven), fick vi beskedet att det var "rörigt" på förlossningen och att vi antagligen skulle få komma tillbaka på lördagen. GAH! Jag ville bara ställa mig upp och skrika rakt ut. Största magen av alla och hade gått över tiden med 14 dagar. För säkerhets skull gjordes ett UL för att se att Pyret hade tillräckligt med fostervatten. Ja, naturligtvis hade han det... han ville ju vara kvar till jul.

Lördag 1/10. Vi hade fått en tid på sjukhuset vid 8 på morgonen. Blev alltså ytterligare en natt utan särskilt många timmars sömn. Klockan ringde vid 6, just som ajg hade lyckats slumra till en aning. Vi hade fått order om att ringa in och kolla läget på morgonen innan vi åkte iväg. Jo... naturligtvis. Fortfarande rörigt och vi skulle avvakta och ringa tillbaka vid 12. Vid det laget var jag helt uppgiven. Kändes som att hela världen var emot mig. Samtidigt som jag blev förbannad. Förbannad för att de inte tog mig på allvar.

Vid 12 ringde jag igen. Älsk och jag hade då bestämt oss för att vi skulle åka iväg och köpa oxfilé till middag om det skulle bli uppskjutet ytterligare en dag. Tröstäta med andra ord..hehe. Blev dock ingen lyxmiddag. Nu helt plötsligt blev det fart på dem. "Du måste komma in... det har gått för lång tid... du måste in för kontroll". Öh... Dah... Vad hade ändrats sedan några timmar tidigare? Var ändå glad över att få komma in till förlossningen och starta igång detta. Rädd - Ja. Älsk. fick sätta Emla på handen. Hade varit orolig för den där kanylen länge.

13:30 kom vi fram till förlossningen. Fick ligga med CTG i en timme i ett sterilt och tråkigt rum. Inga förhoppningar alls... Bäst att räkna med att få bli hemskickad. När kurvan var gjord och man konstaterat att allt såg bra ut togs ändå beslutet att vi skulle få stanna och att de skulle dra igång förlossningen. WOW! NU händer det verkligen tänkte jag.

Vi fick ett rum som vi skulle tillbringa många timmar i. Jag fick dra på mig de otroligt sexiga sjukhuskläderna, fick ett patientarmband och sen sattes nålen i handen. Uj, uj... Emlakrämen hjälpte visserligen mot sticket, men hjälpte föga mot att man kände den förbannade slangen ända uppe i handleden. Var dock grymt stolt när den väl satt på plats.

 Fortfarande vid gott mod.

16:00 sattes en ballongkateter som skulle hjälpa till att öppna livmodern. Ja, mycket ska man behöva vara med om som sagt... Läkaren var övertygad om att den skulle lossna fort, men ville inte forsera förlossningen eller osm hon sa "hoppa över ett steg".

18:00 släppte ballongen och det var dags för nästa steg. Vattenavgång. Weird feeling... Jag kunde inte hjälpa att skratta och ju mer jag skrattade dessto mer vatten fullkomligt forsade det ut. Var inte bara jag som skrattade, även BM och BM-studenten som var med oss höll på att vika sig dubbla.

Härifrån och några timmar framåt andas jag mig igenom värkarna bra med stöd av Älsk. Precis som vi skulle ha gjort hemma om läget varit ett annat.

 Värkpaus. Trött.

22:00 Nu går det inte längre att hålla koncentrationen på att andas lugnt och sansat. Jag ber om lustgas. Tog en stund innan jag hittade tekniken. Fick väldigt skojigt vid ett tillfälle då jag försvann i dimman och fick skrattanfall. Efter det hjälpte Älsk. mig med att hålla koll på när värkarna började avta och jag skulle släppa masken. Efter en stund var det dock min bästa vän och jag fick in tekniken.

23:35 Att försöka gå på toaletten med alla kablar och slangar som stack ut från alla möjliga håll i kroppen, var inte det enklaste projektet. Värkdroppet fortsatte pumpa in i kroppen, men lustgasen kunde inte följa med. Kändes verkligen jobbigt att lämna masken och gå in på toaletten. Kräktes av smärtan när värkarna kom.

 Ja... vilken STOR mage. Uj uj...


02:15 Står inte ut längre. Öppen 6 cm och har knappt några pauser mellan värkarna. Narkosläkaren kallas in för att lägga en Epidural. Jag är innesluten i en egen bubbla. Har fruktansvärt ont och försöker koncentrera mig på att andas rätt i lustgasmasken. Hör människorna i rummet vagt och försöker göra som de säger. Ligga stilla när det känns som att man håller på att dö är dock en bedrift. Tog en evighet innan han var färdig. Helt plötsligt sprutar det något kallt på mig och jag vaknar för en sekund till ur dimman och inser att han har problem. Har fått berättat för mig att det var nån ventil som läkaren inte hade använt förr och att det var stopp i den. De fick akut springa och hämta en ny, men inte heller den funkade. Då beställdes en annan och till sist fick jag drogen.

Allt var som natt och dag. Vi fick en liten paus i helvetet och jag kunde till och med halvt slumra till under en och en halv timme. Därefter ökades droppet successivt och tryckkänslan blev allt starkare och värkarna började göra ont igen.

7:40 Tillbaka till andra Bästa vännen (lustgas) 

10:20 Läkare tillkallas för att kolla läget. Melwin satt fast precis ovanför taggarna i bäckenet och jag hade varit öppen 9 cm i flera timmar trots att de ökat droppet och gett en extrados Epidural. Hon pratar med läkaren över sig och det beslutas att nytt beslut ska tas 11. Tills dess ökas droppet ytterligare = mer smärta och knappt paus mellan värkarna och jag får lägga mig på sidan igen för att försöka få Melwin att snurra runt och passera.

11:00 Inget har skett. Jag var uppgiven. Va fan! Så ont som jag hade så borde det ju ändå ha hänt något. Beslut tas om akutsnitt och jag får byta kläder och säng för att förberedas för operation. Jag blir rädd, men försöker behålla lite lugn. Har ju inget val. Trots att detta var det allra värsta jag kunde tänka mig.

Strax därefter kommer narkosläkaren ner och förklarar vad som kommer att ske samt ger första dosen bedövning genom Edan. Tur att jag hade den och slapp bli stucken en gång till. Kördes direkt upp till operation. Älsk. fick gå med någon annan. Kände mig ensam. Personalen omkring mig försökte trösta och lugna ner.

Jag hade sjukt svårt att lita på bedövningen. Jag kände ju visst att hon drog med någonting över magen. Panik! Ska de verkligen skära upp magen och bända isär den när jag är fullt vaken?

Älsk. kommer in i rummet och placeras snett bakom mitt huvud. Några minuter därefter så sätter de igång. Fy säger jag. Nej det gjorde inte ont... men jag kände ju som att de va inne med händerna i magen och grävde. Det gick fort och rätt vad det är så utbrister de "Oj, vad stor bebis!". I efterhand fick jag höra av BM att de hade reagerat så därför att snittet de lagt inte riktigt var stort nog... De hade kanske inte räknat med en Melwin på 5300g.. hehe.

12:12 Föds alltså Melwin och börjar skrika på en gång när han kommer ut ur magen. Jag får se en snabb skymt av honom innan personal och Älsk. går ut ur operationssalen med honom. Jag hör honom skrika utanför och tårarna kommer. Men kort därefter mår jag riktigt dåligt.

 Melwin<3 (5300g, 56 cm lång, 38 omkrets huvud).


När de kommer tillbaka in med honom och frågar om jag vill ha honom bredvid mig, vill jag, men kan inte. Jag mår så illa. Får istället en kräkspåse som sällskap. Hör hur de hela tiden säger åt tjejen som pumpar in droger att hon ska ge 5ml av det ena än det andra. Hör hur det sugs och känner hur det grottas omkring i magen. Älsk. och Melwin får inte vara kvar i rummet och jag bli själv igen. Sängen lutas neråt fotändan och det sugande ljudet fortsätter. Bisarr känsla! Dör jag?

Får nåt läkemedel mot illamåendet och kort därefter mår jag bättre och hör en häftmaskin. Tydligen sista putsen för sen börjas det plockas undan och operationen var över.

Jag körs till uppvak och får ligga ensam i 3 timmar innan jag ÄNTLIGEN får komma upp till min familj. Känns ändå tryggt att veta att Melwin är hos Älsk. Men ett uns av avundsjuka infinner sig... Jag ville ju ha mitt barn hos mig.

 Sökte efter mat på pappas bröst.



På kvällen släpper allt och jag stortjuter. Gick ganska snabbt över. Fick stanna på BB i 3 dagar... men nu har vi vänt blad och vårt nya liv som en familj kan starta. Att man kan älska någon så mycket är helt ofattbart.

Det blev inte som vi tänkt oss, men vi fick en helt underbar son tillslut. <3