Sasette

Jag vet inte riktigt vad som händer... Jag brukar vanligtvis vara fröken positiv och fröken "Det ordnar sig alltid". Nu kommer och går grubblandet i omgångar. Antar att det beror på att jag stressar alldeles för mycket och har för mycket att tänka på som ännu inte löst sig. Vi har fortfarande inte lyckats köpa nåt nytt boende. Jag förstår inte hur jag ska orka jobba 6 veckor till. Vi måste också köpa en ny bil. Jag är orolig över att moderkakan fortfarande ligger för långt ner och att jag i slutändan måste genomgå ett snitt. Miljoner tankar far omkring...

Att det sen är någon som sparkar inne i magen så att man inte kan sova ordentligt, gör ju inte saken bättre. 110 dagar kvar, sen ska jag jäklar i mig få tillbaka min gamla kropp och börja träna igen! Saknar den, rörligheten och energin nåt vansinnigt. Visst, det är häftigt att vara gravid och jag vill inte byta bort det, men jag kan absolut inte för mitt liv förstå dem som säger att det är fantastiskt.

Jag satt 5 timmar igår och rättade elevernas uppgifter. Varför ska de alltid trillskas med att lämna in allt sista veckan? De har haft ett helt år på sig! *suck*

Nej... nu ska jag hålla tyst tills jag mår bättre och humöret vänt. För tack och lov så är jag inte deppig hela tiden...