Sasette

Lika stolt över min insats som ett barn som för första gången lyckas med något nytt. Jag tog blodprovet utan att yppa ett ljud. Inombords skrek jag förstås rakt ut och ville springa därifrån fortast möjligt. MEN... j lite i uag satt kvar... Jag gjorde det! Ni anar inte vilket framsteg detta är för mig... jag vill inget hellre än bli av med min fobi och nu känns det som att jag är en bit på vägen.

Allt såg bra ut. Jag låg nära gränsen för järnvärdet, men ändå såpass bra att jag inte behöver ta extra järn om jag inte själv känner mig trött. Pyret verkade må bra och hade 140/min i hjärtslag. Längtar efter att få möta den lilla människan som växer i magen. Fantastiskt att det ens är möjligt. Att det fungerar. Lilla älskade Pyret! <3

När jag kom hem låg ett brev från Akademiska innanför dörren. Var en kallelse till nytt UL för att kontrollera att moderkakan har flyttat sig uppåt och inte ligger ivägen. Visst oroar jag mig lite för att den inte ska ha gjort det och jag ska tvingas till kejsarsnitt, men just nu är min enda tanke att det ska bli fantastiskt att få se Pyret igen. Tror inte att vi kommer kunna hålla oss från att ta reda på om det är en hon eller en han som ligger där inne och sparkar. Är alldeles för nyfiken. Många säger att man inte ska veta... att det ska vara en överraskning.. men jag tycker inte att det finns någon poäng i att inte veta. Jag blir lika glad oavsett.. men det blir ändå på nåt sätt mer verklig om jag kan identifiera vem som döljer sig inne i magen. Människan är ju trots allt ett djur som vill och måste kategorisera allt och alla för att försöka f ordning i kaoset. Det känns tryggt att veta, att ha koll på läget.

Är du förälder? Hur gjorde ni? Tog ni reda på kön?

Imorgon är det äntligen studenten och på fredag slutar övriga elever... Ett helt läsår har gått... Tiden går så otroligt fort. Skrämmande om man börjar blicka tillbaka och fundera över vad man hunnit med. Nej, det är bättre att leva i nuet. Att blicka framåt och att försöka ta en dag i taget... Då mår man som bäst.