Tillbaka
Nu har mina föräldrar och Bella åkt hemåt igen. Har varit en jättemysig helg med mycket skratt, godis och mat. Tur att man redan är på tjocken så att en ytterligare putande mage gör varken till eller från.
Jag sitter och läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om skolan i Sverige och nickar många gånger medhållande. Skrämmande! Det är en skarp, men många gånger korrekt bild av skolan som väsen idag. Anledningen till att jag, trots att jag innerst inne tycker jättemycket om läraryrket, vill byta bana och göra något annat... är att jag inte känner att jag kan ställa upp på den cirkus som det ibland kan kännas som.
Jag har elever i åk.2 på gymnasiet som har fått godkänt i svenska under hägstadiet och som sedan fått godkänt i svenska A på gymnasiet som det förväntas att jag också ska sätta ett godkänt betyg på. Att de har en läsförståelse som ligger i nivå med en elev i årskurs 5 och därmed inte har en chans att klara av kursmålen på gymnasiet, är det ingen som vill höra. Eleven tror sig ju kunna, eftersom den fått godkänt under sina tidigare 10 år i skolbänken, rektorer och tyvärr även andra pedagoger vill bara ha en lösning som innebär ett godkänt betyg och därmed ett snyggare resultat i bokföringen.
JAG har fått höra att "vi hade räknat med godkänt i den här kursen", eller "Hur ska vi lösa det här". Mitt svar är innerst inne enkelt.... Det går inte att lösa 10 års tidigare studier i en kurs som på grund av studiedagar och andra aktiviteter inte ens ges på rätt tid. Mitt svar till chefen är "Ja, det enklaste är väl att bara sätta ett godkänt om det är det ni vill ha... men mitt namn ska inte stå i betyget".
Vi gör inte eleverna en tjänst genom att sätta schyssta betyg. Att hela tiden flytta problemet framför oss är inte en lösning. De här eleverna som jag har i Svenska B har kanske sin nästa hållplats på ett universitet eller en högskola. Hur ska de lyckas ta sig igenom en sådan utmaning när de i själva verket inte har en aning om vad och hur de ska kunna finna, läsa, förstå och redovisa information?
Jag erkänner att jag har sänkt mina krav på vad som är ett godkänt betyg under de år jag arbetat som lärare (2 år). Det behöver inte vara fel... men det får inte gå till överdrift. Att kräva att en elev som är 18 år ska kunna läsa texter och skriva en essä med enklast möjliga källhänvisningar är inte att ställa för höga krav! Att räkna med att elever som skriver alla sina texter på dator ska lyckas ha noll stavfel (de får ju använda stavningsprogram) är inte heller ett för högt krav! Att kräva att de vet vad ett referat är och kan skriva ett sådant med korrekt källhänvisning och användning av referatmarkörer är inte heller det för högt ställda krav.... OSV.
Vi måste ändra vår syn... vi måste gå in med inställningen att det är en viss nivå som ska uppnås vid varje årskurs och framförallt TRO att eleverna faktiskt kan uppnå det. Jag tro nämligen att det i mångt och mycket bottnar i synen på de elever man har framför sig i klassen. Om man inte tror på dem och ger dem tydliga mål, så kommer man inte att höja nivån.
Jag längtar tills jag blir mammaledig och sen kan söka nytt arbete... men kommer absolut att sakna arbetet med ungdomar om jag inte kommer att på ett eller annat sätt fortsätta med det. MEN att arbeta på en skola som har andra prioriteringar än att ge eleverna bästa möjliga språngbräda ut i verkligheten... det är ingenting för mig.
Nog tjafsat... haha!
Jag sitter och läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om skolan i Sverige och nickar många gånger medhållande. Skrämmande! Det är en skarp, men många gånger korrekt bild av skolan som väsen idag. Anledningen till att jag, trots att jag innerst inne tycker jättemycket om läraryrket, vill byta bana och göra något annat... är att jag inte känner att jag kan ställa upp på den cirkus som det ibland kan kännas som.
Jag har elever i åk.2 på gymnasiet som har fått godkänt i svenska under hägstadiet och som sedan fått godkänt i svenska A på gymnasiet som det förväntas att jag också ska sätta ett godkänt betyg på. Att de har en läsförståelse som ligger i nivå med en elev i årskurs 5 och därmed inte har en chans att klara av kursmålen på gymnasiet, är det ingen som vill höra. Eleven tror sig ju kunna, eftersom den fått godkänt under sina tidigare 10 år i skolbänken, rektorer och tyvärr även andra pedagoger vill bara ha en lösning som innebär ett godkänt betyg och därmed ett snyggare resultat i bokföringen.
JAG har fått höra att "vi hade räknat med godkänt i den här kursen", eller "Hur ska vi lösa det här". Mitt svar är innerst inne enkelt.... Det går inte att lösa 10 års tidigare studier i en kurs som på grund av studiedagar och andra aktiviteter inte ens ges på rätt tid. Mitt svar till chefen är "Ja, det enklaste är väl att bara sätta ett godkänt om det är det ni vill ha... men mitt namn ska inte stå i betyget".
Vi gör inte eleverna en tjänst genom att sätta schyssta betyg. Att hela tiden flytta problemet framför oss är inte en lösning. De här eleverna som jag har i Svenska B har kanske sin nästa hållplats på ett universitet eller en högskola. Hur ska de lyckas ta sig igenom en sådan utmaning när de i själva verket inte har en aning om vad och hur de ska kunna finna, läsa, förstå och redovisa information?
Jag erkänner att jag har sänkt mina krav på vad som är ett godkänt betyg under de år jag arbetat som lärare (2 år). Det behöver inte vara fel... men det får inte gå till överdrift. Att kräva att en elev som är 18 år ska kunna läsa texter och skriva en essä med enklast möjliga källhänvisningar är inte att ställa för höga krav! Att räkna med att elever som skriver alla sina texter på dator ska lyckas ha noll stavfel (de får ju använda stavningsprogram) är inte heller ett för högt krav! Att kräva att de vet vad ett referat är och kan skriva ett sådant med korrekt källhänvisning och användning av referatmarkörer är inte heller det för högt ställda krav.... OSV.
Vi måste ändra vår syn... vi måste gå in med inställningen att det är en viss nivå som ska uppnås vid varje årskurs och framförallt TRO att eleverna faktiskt kan uppnå det. Jag tro nämligen att det i mångt och mycket bottnar i synen på de elever man har framför sig i klassen. Om man inte tror på dem och ger dem tydliga mål, så kommer man inte att höja nivån.
Jag längtar tills jag blir mammaledig och sen kan söka nytt arbete... men kommer absolut att sakna arbetet med ungdomar om jag inte kommer att på ett eller annat sätt fortsätta med det. MEN att arbeta på en skola som har andra prioriteringar än att ge eleverna bästa möjliga språngbräda ut i verkligheten... det är ingenting för mig.
Nog tjafsat... haha!
Kommentarer
Trackback
